Böcker av Monika Häägg

Böcker av Monika Häägg
Solbarnet, Månguden, Isvintern, Kungsgården, Jag spelar min roll, Grevens slott,Varulvens spår, Mumiens skatt, Augustimörker

lördag 17 juni 2017

Hundra dagar kvar av Annika Bengtsson


Jag och min författarkollega Annika Bengtsson har under hösten och våren anordnat regelbundna författarmöten i Halmstad, för Hallands författarsällskap. En tisdagseftermiddag i månaden har vi lokala författare träffats på kafé och pratat om allt som känns viktigt för oss, både i stort och smått.
På sista mötet köpte jag Annika Bengtssons senaste roman Hundra dagar kvar. Det här är hennes åttonde roman och jag har läst alla. Det är alltid spännande att läsa en författarkollegas senaste.

Hundra dagar kvar utspelar sig på 70-talet. Året är 1976 och socialdemokraterna har nyligen förlorat valet. Den unga kvinnan Eva börjar arbeta på en livsmedelsfabrik i Laholm. Hon har mer eller mindre flytt från ett förhållande, där hon hoppats på giftermål och barn, men istället upptäckt att pojkvännen säljer narkotika. På fabriken möter hon den några år yngre Malin, som i hemlighet vet att hon bara har hundra dagar kvar att leva. På fabriken möter hon också den något äldre Greta och en lång rad andra karaktärer som arbetar på fabriken. Spriten flödar under arbetstid och många män kommer med sexistiska skämt och en klapp eller ett nyp i rumpan är vardagsmat.

Jag dras snabbt in i Annikas text. Den känns levande och jag som är född på 50-talet känner genast igen mig i miljöer och ting. Det är länge sedan, men ändå nära, och sitter starkt i minnet. Berättandet om livet på fabriken får mig att tänka på arbetarförfattare. Annika har under många år arbetat på Hallandsposten, men har också ett förflutet inom livsmedelsindustri. Hon är en god iakttagare och har lagt både miljöer och händelser i minnets arkiv och plockar lätt upp ett skildrande av arbetarnas många gånger slitsamma tillvaro. Den här romanen tillhör absolut en av Annikas bästa. Jag hoppas hon fortsätter på den banan.


Monika

Hundra dagar kvar hos Adlibris/Bokus

lördag 10 juni 2017

Den första stenen av Carsten Jensen


En av mina favoritromaner är Vi de drunknade av den danske författaren Carsten Jensen. Jag blev till och med så fascinerad av Ærö och den lilla staden Marstal att jag gjorde en resa dit i höstas. Nu har jag också läst hans senaste roman Den första stenen.

I romanen får jag som läsare följa en pluton danska soldater under Afghanistankriget (det där kriget som faktiskt fortfarande pågår och aldrig verka ta slut). Det är unga människor som kastas in i en krigsvärld där fienden är dold bakom försåtliga minor och krypskyttar. De försöker skapa en dialog med befolkningen, men förstår inte landets kultur och klarar inte av att läsa människors signaler. En av soldaterna kallas för bipersonen, han filmar hela tiden. Han vill göra någon slags minnesfilm över livet i danskarnas camp. Hannah är den enda kvinnan. Flera har sökt sig till tjänstgöringen för att få mer spänning i sitt liv. Som att spela animerade dataspel, men på riktigt. Det ganska enahanda livet i förläggningen förändras totalt när en av danskarna gör myteri.  
Carsten Jensen har besökt Afghanistan under många år. Han har sett krigsherrar komma och gå och har stor kännedom om utvecklingen i landet. I en intervju i Babel på SVT säger han att han inte vet om han vågar resa dit mer. Det har blivit alltmer osäkert att besöka landet. Han berättar också att han till en början var positivt inställd till kriget, men att han alltmer som tiden gått blivit motståndare.

Det här är en fiction-historia, som förmodligen ligger ganska nära verkligheten. En fruktansvärt grym verklighet, som är omskakande att läsa. Trots den stora textmassan (652 sidor) blir det aldrig en tråkig läsning. Det är en spännande historia som berättas, och det blir ett naturligt driv i läsandet. Carsten Jensen lyckas skildra både danskarnas vilsenhet i en kultur de inte förstår, och det svåra livet hos de bönder som trots allt försöker odla och leva ett försök till normalt liv mitt i en osäker krigszon. När jag läser börjar jag förstå varför det är en omöjlighet att bringa någon slags demokratisk ordning i detta hårt krigsdrabbade land. Jag är full av beundran för författarens försök att förstå, och att i text ge en slags förklaring till oss som lever i västvärldens trygghet. Carsten Jensen skriver vackert, ibland nästan poetiskt. Det finns ett stort hjärta dolt i hans text.


Monika

Den första stenen hos Adlibris/Bokus

lördag 3 juni 2017

HAUGE - en resa till Hardangerfjorden


En av mina poetiska favoriter är den norske ordmästaren Olav H. Hauge (1908 – 1994). Diktaren, läsaren och filosofen levde hela sitt liv i Ulvik, en liten ort längst in i den vidunderliga Hardangerfjorden. Innesluten av de branta bergen som stupar ner i fjordens mörkblå dunkel. Poeten var äppelodlare på gården Rossvol. En gård högt belägen på sluttningarna, omringad av äppelträd. Sedan jag, för mer än tjugo år sedan, hörde talas om denne ödmjuke och jordnära poet har jag närt en önskan om att få göra ett besök i Ulvik, och nu har det äntligen blivit av. En önskeresa, en önskedröm som äntligen gått i uppfyllelse. Kanske var det hans dikt Det är den drömmen vi bär på, som jag försiktigt bar in i min egen dröm.

Haugecenter i Ulvik

Önskeresan gjordes enkelt genom en flygresa till Bergen. Inte miljövänligt, men snabbt och billigt. I ena stunden sitter jag på tåget mot Kastrup och i nästa har jag landat på Flesland, Bergens flygplats. Med hyrbil rullade jag sedan in i min efterlängtade dröm. Nästan femton förunderligt, vackra mil. Snön smälter på Hardangervidda och forsar i mängder av spontana vattenfall. De smala och krokiga vägarna ger mig nästan hjärtklappning.

Rossvol Olav. H. Hauges gård i Ulvik
Ulvik är en turistmagnet, inte så mycket för ortens store poet, mest för den undersköna naturen. Mycket snö på vintern och varmt på sommaren. Fyra stora hotell på liten ort. Jag har bokat rum med fönster mot fjorden.
Mitt i den lilla byn ligger Haugecenter. En hyllning till poeten och hans liv. Ett vackert stenhus som speglar sig i fjordvatten. Denna eftermiddag är det bara jag och mitt ressällskap som vandrar runt bland poesi, filosofiska tankar och äppelodlarens vardagsslit. 1924 – 1994 skrev Hauge dagbok. Sista anteckningarna gjordes bara några dagar före hans död. Här blandas vardagens bekymmer med drömmar och poesi. Hauge var en läsare. Han arbetade, han läste och han skrev. Hela dagboken, nästan 4 000 sidor, utkom på norska 2007. På svenska finns utgivet valda delar från denna enorma textmanifestation. Det är som att tjuvkika in i poetens tankevärld.
Hauge var länge en enstöring. Skygg och tillbakadragen. På äldre dagar blev han uppmärksammad för sin poesi. Beundrad, men fortsatt återhållsam i sitt umgänge med andra människor. I dagboken skriver han om en brevväxling med textilkonstnärinnan Bodil Cappelen. 1975 flyttar hon in på gården och 1978 gifter de sig. Då var Hauge sjuttio år. Den gamle enstöringen är till slut besegrad. Han ångrar sig inte.

Ulvik - omgivet av höga berg
På en svindlande smal väg vandrar jag upp till gården Rossvol. Det är inte långt, men brant. Det kräver starka ben. Vilken tur att jag inte bara är en drömmare utan också en vandrare! Hauges Rossvol är ett litet rött trähus som balanserar på branten. Det står där precis som jag sett i mina drömbilder med äppelodlingarna i rad efter rad.

Norges nationaldag - Ulvik

Innan vi lämnar Hauges Ulvik är vi med och firar Norges nationaldag. Hela byn är klädd i flaggor. Det uppstår en alldeles speciell känsla och till och med jag, som den svensk jag är, blir berörd. Det finns inget fientligt i firandet, bara glädje.

Bergen - med vidunderlig utsikt
Sista dagen passar vi på att göra ett besök i Bergen. En vacker stad med en spännande historia.


Monika

onsdag 24 maj 2017

Trädens hemliga liv av Peter Wohlleben


Jag är väldigt fascinerad av träd. Under årstidernas gång är det spännande att se hur träden utvecklas. Från de kala, svarta vintergrenarna, via de små knopparna, de framväxande ljust gröna bladen, den mörknande juligrönskan och slutligen färgprakten innan bladen släpper och dalar mot marken. Vissa träd, som t ex den unga eken, släpper inte sina blad förrän de nya börjar bryta fram i maj månad, men under vinterns kallblåst bjuder eklöven på en rasslande konsert för den som vill lyssna. Jag har också en gång hört träd gråta, något som jag knappt vågar berätta om, finns det någon som tror mig? Nej, knappast.
Därför var jag extra nyfiken på Trädens hemliga liv av den tyske författaren Peter Wohlleben.

I boken berättar han om det okända liv som ständigt pågår i grenar, rötter och blad. Hur träden kommunicerar med varandra och är förbundna med sina rötter. Hur träden tar hand om varandra, hur de hjälper en granne som är i behov av vatten, hur träden har känslor och minnen. Peter Wohlleben är skogvaktare och visar på vetenskapliga rön, men också egna iakttagelser.

Jag var redan innan jag läste den här boken, trädfrälst men ändå får texten mig att se skog och träd med nya ögon. Det finns ett samspel mellan jordens mikroorganismer, vatten, solens strålar, det återkommande ljuset och de uråldriga träden som gör mig andäktig. Vår utmätta tid på jorden är så liten i förhållande till trädens livslängd. Människor föds och dör, medan träden fortsätter att år efter år slå ut sina bladmattor för att fånga solens strålar. Det här är en bok som alla borde läsa.


Monika

Trädens hemliga liv hos Adlibris/Bokus

tisdag 9 maj 2017

HAUGE Dagbok 1924 – 1994

Den norske poeten Olav H. Hauge (1908 – 1994) förde dagbok i sjuttio år. Dagboken utkom år 2000, i sin helhet, på norska omfattande 3 700 sidor i fem bokband. Ett urval av hans anteckningar har gjorts av hans änka Bodil Cappelen, och dessa utkom i en översättning av Lars Molin till svenska 2015.

Hauge levde hela sitt liv på gården Rossvol, som är belägen i Ulvik, längst in i Hardangerfjorden. Han var poet och tänkare, men framförallt äppelodlare. På de vackra sluttningarna ner mot fjorden levde han ett stillsamt och tillbakadraget liv. Sent i livet gifte han sig med konstnären Bodil Cappelen. I dagboken får läsaren följa hans liv.  Under perioder är han intagen på den psykiatriska kliniken Valen. Första gången redan 1934.

När jag läser dagboken funderar jag över om Hauge någonsin tänkte sig att den skulle bli läst. Han skriver som att han berättar för någon, som att det finns en tänkt lyssnare. Ändå hade inte ens hans änka någon aning om omfattningen av hans dagboksskrivande och vad jag jag förstå inte heller någon vetskap om vad han skrev. För mig som läsare är dagboken både fascinerande och tänkvärd. Det är mycket kloka ord, som Hauge samlat i texterna. Sådant som han själv funderat över och även ord från andra författare och filosofer.

Under tiden jag läst dagboken har jag också läst hans diktsamling Gängelstrån som finns översatt till svenska av Jörgen Antonsson. Inom kort reser jag till Ulvik. Hauge är en favoritpoet, och jag har tidigare skrivit om Carl-Göran Ekerwalds biografi Det stora självporträttet. En resa till Hardangerfjorden har länge varit ett önskemål. Jag är glad att jag hann med att läsa dagboken innan jag påbörjar resan.
Jag avslutar med en av hans vackraste dikter. Den har följt mig i nästan tjugo år.

Det är den drömmen vi bär på

Det är den drömmen som vi bär på
att något vidunderligt ska ske,
att det måste ske –
att tiden skall öppna sig
att hjärtat skall öppna sig
att dörrar skall öppna sig
att berget skall öppna sig
att källor skall springa –
att drömmen skall öppna sig,
att vi en morgonstund skall glida in
i en vik som vi inte vetat om.
Olav H. Hauge


Monika

HAUGE Dagbok 1924-1994 hos Adlibris/Bokus


lördag 29 april 2017

Katedralen vid havet av Ildefonso Falcones


Jag har vid ett flertal tillfällen fått tips om Katedralen vid havet av Ildefonso Falcones. Romanen utkom på svenska 2008, och har säkerligen blivit läst av många innan mig. Nu har jag också tagit del av denna bästsäljande tegelsten på 657 sidor.

Katedralen vid havet är en historisk roman som utspelar sig i Spanien under 1300-talet. Den handlar om den livegne bonden Bernat Estanyol och hans son Arnau som flyr från plågande feodalherrar till Barcelona. I staden finns åtminstone en chans att bli fria och leva ett bättre liv. I romanen får läsaren följa Arnaus uppväxt under tiden som byggandet av Maria del Mar, folkets egen katedral, pågår. Under de mer än femtio år som passerar får han uppleva fattigdomens gissel, men också pestens härjningar, krig och inkvisitionens grymma framfart.

Jag är inte alldeles hänförd av denna bok. Stundtals blir jag nästan trött på att läsa, och håller på att lägga den ifrån mig. Jag tror det är för att händelserna snurrar väldigt snabbt och åren passerar i en svindlande fart. Jag förstår visserligen författarens ambition och vilja att skildra denna väldigt dramatiska tid, men kanske gapar han över för mycket. Jag saknar det mer ingående berättandet. Men jag är en envis läsare och fortsätter ändå fram till slutet och i den sista fjärdedelen får berättelsen äntligen ta sin tid. Plötsligt blir det ganska ointressanta läsandet en ren fröjd. Äntligen öppnas den berömda ”bokdörren” och jag sugs in i bokens värld. Så sammanfattningsvis vill jag nog ändå påstå att det här är en bra bok om en spännande tid.


Monika

Katedralen vid havet hos Adlibris/Bokus

måndag 17 april 2017

Björnstad av Fredrik Backman

Jag har tidigare inte läst någon bok av den under senare år väldigt populäre författaren Fredrik Backman. Däremot har jag sett filmen som bygger på hans roman En man som heter Ove. Jag gillade filmen, men kände ingen större lust att läsa boken. Men filmen väckte min nyfikenhet på att läsa något annat av författaren, och nu har jag läst hans senaste: Björnstad.

Romanen är första delen i en serie och handlar om människorna i det lilla fiktiva samhället Björnstad. Allting i samhället rör sig runt hockeylaget. Peter har, efter en karriär som hockeyproffs i NHL, blivit värvad som sportchef för sin gamla moderförening. Hans fru Mira, som arbetar som advokat, har motvilligt följt med till det tysta livet med snö och kyla. Efter flera år med motgångar för föreningen verkar äntligen juniorlaget få framgångar. Snart kommer de att spela i A-laget och genom framgångarna kanske lyfta hela samhället.

Jag är förstås ganska förvånad över mig själv. Varför valde jag den här boken? Jag är inte intresserad av sport eller ishockey, men fastnar ändå totalt för den här romanen. Dels skriver författaren väldigt skickligt. Jag liksom sugs in i texten och berättelsen som kretsar runt väldigt många människor i olika åldersgrupper. Det finns ingen riktig huvudkaraktär, men det gör absolut ingenting. Berättelsen handlar om så mycket mer än ”bara” hockey. Föreningsarbetet och den totala kärleken till en förening känns genuint äkta. Jag kommer säkert att läsa andra delen, Vi mot er, när den kommer ut någon gång under andra halvan av 2017.
Under tiden har jag placerat boken hos några idrottsintresserade som inte så ofta läser böcker. Kanske kan den väcka läslusten. Jag är inte alldeles säker, men jag hoppas att det är så.


Monika

Björnstad hos Adlibris/Bokus

lördag 25 mars 2017

Maisie Dobbs av Jacqueline Winspear

Jag har den senaste tiden läst ett antal böcker som utspelar sig runt första världskriget. I samband med det fick jag tips om Maisie Dobbs av Jacqueline Winspear. Författaren bor i Kalifornien, men är född och uppvuxen i England. Maisie Dobbs är hennes debutbok.

Romanen utspelar sig 1929 och handlar om Maisie Dobbs som nyligen börjat arbeta som privatdetektiv. En stor del av boken berättar om hur Maisie några år innan första världskriget tar tjänst i ett aristokratiskt hem i London. Då är hon bara tretton år och hennes mamma har nyligen avlidit. Lady Rowan Campton låter Maisie studera för familjens gode vän Maurice Blanche. Hon får några år senare möjlighet att studera vid Cambridge, men när första världskriget bryter ut bestämmer hon sig för att utbilda sig till sjuksköterska. Hon arbetar sedan som frivillig vid ett fältsjukhus nära fronten.  Många år senare följer Maisie i sin läromästares fotspår och startar eget som privatdeckare. Hennes första uppdrag har en koppling till händelser under kriget.

Det här är en lite annorlunda deckarhistoria.  Dels utspelar den sig i historisk tid, och dessutom är Maisie Dobbs en ovanligt klok och intelligent kvinna. Återigen får jag berättat om den förfärliga tid som utspelade sig under det första världskriget. Hur lätt det var att piska upp en heroisk nationalkänsla som fick många unga män att frivilligt ge sig iväg till de leriga skyttegravarna.
Jag trivdes ganska bra tillsammans med Maisie Dobbs och kan tänka mig att också testa att läsa Med lätta bevis och Lögnen som också handlar om den kloka privatdetektiven.


Monika

Maisie Dobbs hos Adlibris/Bokus

lördag 11 mars 2017

Ett litet liv av Hanya Yanagihara


Jag har läst Ett litet liv av Hanya Yanagihara. Romanen har kallats för både extraordinär (Evening Standard) och ett mirakel (Newsday). Många har också höjt den till skyarna för att den är ”svår att lägga ifrån sig”.

Ett litet liv utspelar sig till största delen i New York och handlar om de fyra vännerna Jude, JB, Willem och Malcolm. De har träffats på college och i starten av boken börjar de etablera sig inom sina olika yrkesområden. Jude som jurist, JB som konstnär, Malcolm som arkitekt och Willem som skådespelare. Läsaren får på nästan sjuhundrafemtio sidor följa hur deras vänskap utvecklar sig under flera decennier. Det mesta kretsar runt Jude som är svårt traumatiserad av sin uppväxt, men som hela tiden döljer sitt mörka förflutna för sina vänner.

Det här är verkligen en bok som är svår att lägga ifrån sig. Jag läser och läser (och det är mycket text) men jag vill hela tiden ändå läsa mer. Boken saknar egentligen en riktig story, den är mer sammansatt av bilder ur huvudkaraktärernas liv, för det mesta från Judes synvinkel. Emellanåt backar författaren tillbaka till Judes uppväxt, men också till vännernas tid vid college. I romanen finns både en otrolig kärlek och vänskap, men också svek och förfärliga övergrepp. Det är stundtals smärtsamt att läsa. Jag vill verkligen hylla Hanya Yanagiharas otroliga förmåga att så djupt tränga in i och beskriva det svåra inre liv som framförallt hela tiden finns i Judes tillvaro.
Den här romanen kommer att leva kvar långt efter att jag läst den sista sidan.


Monika

Ett litet liv hos Adlibris/Bokus

lördag 4 mars 2017

Ta vägen av Peter Stamm

Jag tror inte jag läst någon bok av en författare från Schweiz. Därför blev jag extra nyfiken, när jag fick tips om Ta vägen av Peter Stamm. Författaren är född i Schweiz 1963 och debuterade, enligt texten på baksidan, 1998 med romanen Agnes, som blev en stor succé.

Ta vägen handlar om Thomas. En gift man med två barn. Samma kväll som familjen kommer hem från sin semester i Spanien, dagen efter börjar ett nytt arbetsår, sitter Thomas i sin trädgård med ett glas vin. Plötsligt reser han sig upp och går iväg. Ingen jacka, ingen packning. Hans fru är inne i huset och hans barn har precis gått och lagt sig. Romanen följer Thomas på sin till synes planlösa vandring bort. Han lämnar inga meddelanden och han kontaktar inte sin familj. Ingen vet vart han tagit vägen. Genom hela boken får läsaren också följa hans fru Astrid och hennes upplevelser av försvinnandet.

Det här är en långsam och eftertänksam bok. Den beskriver längtan och drömmen om att få bara gå sin väg och aldrig mer komma tillbaka. En tanke som kanske många har snuddat vid, men aldrig realiserat. De flesta som försvinner återkommer efter några dagar.
Jag gillar den här berättelsen. En slags lovsång till långsamheten och friheten. Att låta fötterna vandra iväg utan mål. Kanske tilltalar den mig eftersom jag är en vandrare. Ständigt på väg i ett stilla tempo, ständigt låtande fötterna bestämma vägen, men också livets inriktning. Något som har funnits med mig i över tio år. Men jag har, till skillnad från bokens huvudperson, lyckats kombinera min vandrarglädje med att leva tillsammans med en annan människa.

Ta vägen är bra och jag blir nyfiken på att också läsa Peter Stamms debutroman Agnes. Tycker dock att jag inte är riktigt nöjd med språket i boken. Jag förväntar mig mer. Kanske beror det på översättningen.


Monika

Ta vägen hos Adlibris/Bokus

lördag 25 februari 2017

Fyren mellan haven av M.L.Stedman

Fyren mellan haven av M. L. Stedman har jag fått tips om många gånger. Boken har ju dessutom blivit film med svenska Alicia Vikander i den kvinnliga huvudrollen. Nu har jag äntligen läst.

Romanen utspelar sig i Australien några år efter första världskriget. Tom Sherbourne återvänder till Australien efter att ha överlevt fasorna i ”Det stora krigets” skyttegravar. Han är fysiskt välbehållen, men illa åtgången av traumatiska minnen. För att orka leva vidare tar han anställning som fyrvaktare på Janus Rock, en avlägsen ö som är belägen en halv dagsresa från kusten. Han lever ensam på ön. Totalt isolerad från omvärlden. Under några dagars vistelse på fastlandet möter han den unga kvinnan Isabel. Trots hans varningar om den isolerade tillvaron på ön bestämmer de sig för att gifta sig. De trivs bra med varandra, lever lyckliga i ensamheten på ön, men efter flertal missfall tappar Isabel livsgnistan. Hennes längtan efter ett barn är stark. En morgon spolas en båt upp på stranden. I båten finns en död man och ett ganska nyfött spädbarn. Tom vill underrätta myndigheterna, men Isabel bönar honom om att de ska behålla barnet. De låter släkt och vänner tro att den lilla flickan är deras eget barn. Men någonstans finns kvinnans moder. Hon sörjer sitt försvunna barn. Två år senare får Tom och Isabel vetskap om vem som är barnets mor.

Återigen slås jag av att jag läser en roman som tangerar det första världskriget. Jag funderar över om det går någon slags trend hos författarna att spegla sina historier i denna fruktansvärda tid. Det här är en väldigt hjärtknipande historia. En berättelse om hur grymt livet kan vara, men också en berättelse om stor kärlek. Inte minst kärleken till ett litet barn.
Den första halvan av boken kändes dock lite tråkig att läsa. Inte ointressant, men inte heller speciellt engagerande. Flera gånger var jag nästan på väg att lägga ner boken och ge upp. Men i andra delen tar berättelsen en helt annan vändning och jag börjar förstå varför den första delen berättas med stor noggrannhet.
Jag är glad att jag inte gav upp och lämnade tillbaka den till biblioteket bara till hälften läst. Ibland är det bra att vara envis läsare. Nu vill jag väldigt gärna se filmen. Den går just nu på bio.


Monika

Fyren mellan haven hos Adlibris/Bokus

lördag 18 februari 2017

Drömmen om det röda av Nina Björk

Om jorden skapades för alla, varför har då några mycket och andra lite? Den här frågan och många andra ställer Nina Björk i sin bok Drömmen om det röda. En bok som handlar om Rosa Luxemburg, en av många människor som drömt drömmen om jämlikhet.

I boken får läsaren följa polsk-tyska Rosa Luxemburg (1871 - 1919) – en socialistisk frontfigur. Nina Björk berättar om Luxemburgs ideologiska teorier och hennes engagerade liv. I boken visar hon olika sidor hos den stridbara kvinnan och hur hon offrar sitt eget privata liv för sin övertygelse om att förändra det ojämlika samhälle hon levde i. Ett engagemang som förde henne inte bara i fängelse utan också ledde fram till att hon blev mördad.

Jag funderade ett tag på varför jag överhuvudtaget läser den här boken. Jag får visserligen uppdaterat Marx teorier och också en starkare bild av Rosa Luxemburg, men har hennes tankar någon betydelse för nutida människor? Ja, vill jag svara på den frågan. Marx teorier om att vi är uppdelade i arbetssäljare (säljer vår livstid) och arbetsköpare (ägare av produktionsmedel och kapital) håller än i dag. Det är fortfarande samma samhällssystem som råder. Människor nöjer sig även idag med politisk demokrati, men avsäger sig den ekonomiska demokratin. Och sedan undrar vi varför det inte finns tillräckligt med arbete för alla.
Nina Björk nämner i avslutningen av boken två frågor som jag tror alla borde ställa sig själva för att kunna avgöra vilken politisk grund vi vill stå på. Vilka principer ska vi ha i ett samhälle för att bestämma vad vi arbetar med? Och: vilka principer ska vi ha för fördelning av detta arbete? Två väldigt viktiga frågor, som borde vara vägledande i alla politiska beslut. Kanske kan ändå Rosa Luxemburgs tankar ge en fingervisning om ett annat samhälle. Trots att det snart är hundra år sedan hon mördades, och vi nu lever i ett helt annat samhälle.
I ett brev till vännen Mathilde Jakob skrev Luxemburg att hon bara önskade två stavelser på sin gravsten zwi-zwi – ljudet från talgoxarna utanför hennes fängelsecell i Wonke. ”På min gravsten ska det lika lite som i mitt liv finnas några storvulna floskler”.
Hon hörde deras toner från fängelsefönstret och i detta fanns, trots snö och frost och ensamhet, ett hopp om den kommande våren.

Läs Nina Björks bok om denna märkliga och stridbara kvinna och fundera över om hennes tankar kan vara användbara även idag.


Monika 

Drömmen om det röda hos Adlibris/Bokus

lördag 11 februari 2017

Blåst av Eva-Marie Liffner


En bok om fantasins kraft tycker jag låter lockande. Så beskrivs Blåst av Eva-Marie Liffner. Jag ställde mig givetvis i kö på biblioteket. Romanen är Eva-Marie Liffners femte roman. Hon har tidigare utkommit med bl. a. Lacrimosa som var nominerad till Augustpriset och Nordiska rådets litteraturpris 2011.

Blåst rör sig magiskt mellan vidsträckta hedar och syskonen Brontës uppväxt i prästgården på den engelska landsbygden, första världskrigets skyttegravar och J R R Tolkiens Oxfordkvarter i tidigt 1900-tal. Ur prästfamiljens tuberkulos och ur ”Det stora krigets” aska föds sagorna och fantasin. Döden och det svarta är ständigt närvarande.

Det här är en annorlunda och fantasiskapande berättelse. En historia som likt en vindlande saga rör sig mellan verklighet och sagans vidunderliga värld. Språket och den historiska kunskapen är stark hos Eva-Marie Liffner, men jag har emellanåt svårt att hänga med i alla glidningar mellan olika historiska händelser och tidsåldrar. Vem är berättaren? Ibland är det den unge bilmekanikerna Ned Shaw som med gott mod (liksom de flesta som deltog i kriget) ger sig ut i ”Det stora kriget” för att heroiskt vinna en snabb seger till sitt fosterland, men som mals ned av skyttegravarnas nattsvarta smutsdimma och meningslösa dödande. En skadad spillra som återvänder, eller vem är det som egentligen återvänder? Är det Tolkien som bär skyttegravens frukt in i Sagan om ringen. Önskan om att besegra ondskan och återigen se det vackra spira. Emellanåt uppstår andra berättare, syskonen Brontë och Margaret, en nutida kvinna som söker i det förgångna. För den läsare som vill låta sig lockas in på snåriga och svårgångna litterära stigar är den här boken helt perfekt.


Monika

Blåst hos Adlibris/Bokus/CDON

lördag 4 februari 2017

Konsten att höra hjärtslag av Jan-Philipp Sendker


Konsten att höra hjärtslag av Jan-Philipp Sendker har jag blivit tipsad om av väldigt många. Så den har stått ganska länge på min ”att läsa-lista”, men nu har jag äntligen läst, och det ångrar jag inte.

Romanen handlar om en framgångsrik amerikansk advokat, gift och med familj, som plötsligt en dag försvinner. Spåren efter honom slutar i Bangkok. Fyra år senare hittar hans hustru ett kärleksbrev som han skrivit till en okänd kvinna i Burma, men aldrig postat. Hans dotter Julia reser till Burma för att söka upp kvinnan och kanske också hitta sin pappa. När hon anländer möts hon av en främmande värld och en äldre man som säger att hon är väntad. Mannen berättar hennes pappas historia från tidig barndom. En berättelse som handlar om en blind pojke och en flicka med missbildade fötter.

Det här är en väldigt vacker historia som är fylld med kärlek och dolda hemligheter. Den är skickligt skriven, och författaren driver läsaren att fortsätta vända blad för att söka en förklaring till denna märkliga historia. Som läsare får jag också en inblick i ett främmande land och en historisk tid. Romanen kommer att bli film, och författaren själv har skrivit manus. För att få full kontroll över filmprocessen valde han att inte låta Disney göra filmen, utan istället ett litet österrikiskt filmbolag. Jag har svårt att se att inte också filmen kommer att bli en succé. 2016 utkom också Hjärtats innersta röst, som är en fortsättning på boken. Jag är väldigt sugen på att läsa den också.


Monika 

Konsten att höra hjärtslag hos Adlibris/Bokus/CDON

onsdag 1 februari 2017

Den röda adressboken av Sofia Lundberg


Jag fick för en tid sedan tips om Den röda adressboken av Sofia Lundberg. Jag letade genast på mitt bibliotek och reserverade boken. Nu har jag läst den.

Den röda adressboken handlar om Doris 96 år, som sitter ensam i sin lägenhet på Bastugatan i Stockholm. De enda som besöker henne är hemtjänsten, men hon har kontakt via skype med sin systerdotterdotter Jenny i USA. När Doris var 10 år fick hon en adressbok av sin far. Genom åren har hon noterat alla vänner och släktingar, men efter hand har hon också strukit namnen och noterat DÖD. Alla hennes vänner är borta, och den enda som finns kvar är Jenny och hennes familj. Doris skriver om sitt liv i sin dator genom att berätta om människorna som har haft betydelse för henne. Berättelsen varvas mellan dåtid och nutid. En historia som går tillbaka till svunna tiders Paris, New York och Stockholm.

Det här är en hjärtknipande berättelse. En slags historisk tillbakablick, men också en tankeväckande historia om att alla människor har något att berätta. Livet kanske inte alltid bär iväg till Paris eller till andra sidan Atlanten, men varje människas liv är som en saga och alla har en historia att berätta. Kanske en krokig väg och långt ifrån förutsägbar. Det här är Sofia Lundbergs debutroman, jag hoppas verkligen hon skriver fler.


Monika

Den röda adressboken hos Adlibris/Bokus/CDON

fredag 27 januari 2017

Den som stannar, den som går av Elena Ferrante


Jag har tidigare läst Min fantastiska väninna och Hennes nya namn av pseudonymen Elena Ferrante. Jag var givetvis väldigt nyfiken på Den som stannar, den som går, tredje delen som nyligen utkom på svenska, och jag kan säga lugnt att jag inte blev besviken.

Den som stannar, den som går fortsätter där den andra boken slutar. Lila arbetar på charkuterifabriken och Elena har precis utkommit med sin första roman. Hon ska snart gifta sig med professorn Pietro Airota. Lila lever ett fattigt liv som lågavlönad fabriksarbetare med tuffa arbetsvillkor. Hon engagerar sig politiskt och fackligt för bättre arbetsvillkor och på kvällarna försöker hon och Enzo, som hon delar bostad med och som tagit hand om henne efter att hon lämnade sin make Stefano, lära sig allt om datorer. Elena lämnar de fattiga kvarteren i Neapel och bosätter sig i en stor våning i Florens. Men hon känner sig underlägsen sin make och hans familj. Det är 1970-talet och de befinner sig mitt i en begynnande kvinnofrigörelse och stor politisk oro.

Återigen sugs jag in i denna berättelse. Jag behöver inte läsa många sidor innan jag är fullständigt fast och läser med en rasande fart. Jag har funderat på vad det är som gör dessa böcker så intressanta. De är egentligen ganska långsamma och det är inte speciellt mycket action, men ändå känns det aldrig tråkigt att läsa. Jag berörs väldigt starkt av de båda kvinnornas liv och av alla de andra människornas liv. Det fullständigt myllrar av karaktärer i Ferrantes böcker, men det känns ändå som att alla har en speciell uppgift att fylla, de är inte där av en slump, alla tillför något till berättelsen. Jag slår ihop boken och längtar direkt efter att få läsa fortsättningen. Men jag vet inte när The story of the lost child kommer på svenska. Jag hoppas det blir snart, annars får det bli den engelska översättningen.


Monika

Den som stannar, den som går hos Adlibris/Bokus/CDON

söndag 22 januari 2017

Svenskarna och deras fäder de senaste 11 000 åren av Karin Bojs och Peter Sjölund


Jag har tidigare läst Min europeiska familj de senaste 54 000 åren av Karin Bojs. Jag var sedan och lyssnade på ett föredrag med Karin Bojs på Halmstads stadsbibliotek. Karin berättade under en intensiv timme väldigt spännande och medryckande om boken och människornas vandringar och förflyttningar genom årtusendena. Nu har jag också läst Svenskarna och deras fäder de senaste 11 000 åren. Boken har Karin Bojs skrivit tillsammans med DNA-släktforskaren Peter Sjölund.

Läsaren får följa de tidigaste invandrarna i Skandinavien och det som vi idag kallar Sverige. De första anländer när istäcket börjar smälta och är en slags vandrande jägarfolk. Med hjälp av DNA har Karin och Peter kartlagt deras ursprung och deras anknytning till nu levande män som DNA-testar sig. Boken följer Y-kromosomen som bara ärvs på den manliga sidan. Genom de 11 000 åren visar författarna på de olika inslag av invandrare som påverkat våra rötter. Samtidigt ges också en snabb historisk återblick på de olika tidsåldrarna från stenålder, bronsålder, järnålder och fram till våra dagar. Tidigare historiska antagande bekräftas eller dementeras med hjälp av DNA-forskningen.

Den här boken är minst lika intressant som Min europeiska familj de senaste 54 000 åren. Här får vi en mer detaljerad bild av svenskarnas bakgrund och historia. Vi är alla uppblandade med gener från många olika geografiska områden och någon genuin ”svensk” finns egentligen inte. Framförallt tillhör vi alla en invandrande befolkning. Något som vi bör tänka på när diskussioner om vad som är svenskt eller inte förekommer med mer eller mindre grumliga baktankar.

Jag blir väldigt sugen på att DNA-testa mig och på det sättet få en tydligare bild av mitt eget ursprung.  Jag har under många år släktforskat och näst intill kartlagt alla mina olika grenar tillbaka ner till 1600-talet, men där är det stopp eftersom jag inte kommer längre i kyrkböckerna. Med DNA-test skulle jag kunna få en betydligt längre historiebild.


Monika

Svenskarna och deras fäder de senaste 11 000 åren hos Adlibris/Bokus/CDON

torsdag 19 januari 2017

Mumiens skatt av Monika Häägg


I morgon är det premiär för min nionde boktitel Mumiens skatt. Den är tredje delen i barnboksserien Monsterjägarna. Det två första heter Grevens slott och Varulvens spår. Jag upphör aldrig att förundras över känslan som uppstår med att hålla i en ny bok, och nu har jag fått uppleva det igen. 

Mumiens skatt handlar också, som de två första, om barnen Siri, Erik och Viktor. Den här gången är det höstlov och en mumie har blivit stulen på stadens museum. Professor Jonesson är upprörd och barnen vill hjälpa till att leta efter tjuven. Men först måste de göra ”Bus eller godis” för det är Halloween. Nästa dag har det blivit ett nytt inbrott och den här gången är ett värdefullt smycke stulet. Men är det verkligen en tjuv?

Den här bokserien är skriven för barn i åldern 6 – 9 år. Jag har bemödat mig om att skriva spännande, precis så som jag ville ha böckerna när jag lärde mig att läsa. På min tid var det de spännande böckerna om äventyr som fick mig att traggla mig igenom böckerna och få ett ”driv” i läsandet. Jag upptäckte hur fantastiskt det är att läsa och vilka nya världar som öppnar sig bara genom att ta en bok och starta att läsa. Jag blev en ”läsare” och det har jag aldrig slutat att vara. Ganska snart i min karriär som läsare blev det inte bara äventyrsböcker utan jag gled in på helt andra berättelser. Men om jag inte haft de där spännande böckerna, så hade jag kanske aldrig hittat den fantastiska bokskatten.

Mumiens skatt går bra att läsa själv, för den som nyligen lärt sig läsa, eller att läsa högt tillsammans med någon vuxen.


Monika

Mumiens skatt hos Adlibris/Bokus

lördag 14 januari 2017

Walden av Henry David Thoreau


Jag har länge tänkt att läsa Walden av Henry David Thoreau (1817–1862), och nu har det äntligen blivit av. En klassiker med stort K. Boken utkom redan 1854 och har sedan dess utkommit i många upplagor och översättningar.

1845 startar författaren Thoreau ett experiment. I kanten av den lilla sjön Walden i närheten av Concord i Massachusetts bygger han en liten enkel stuga och lever sedan under två års tid på det som han själv kan åstadkomma med sina händer. Han hugger ned några träd, och han odlar potatis, majs, råg och bönor. Hela tiden med utgångspunkten i att inte odla mer och inte arbeta mer än vad som är nödvändigt för hans egen överlevnad. Han fiskar i sjön och han iakttar naturens växlingar. I boken beskriver han ett år från sommar till nästa sommar. I berättandet ingår hans filosofiska tankar om livet och hur vi lever våra liv.
En kopia av Thoreaus lilla hus i Walden
Jag fångas starkt av den här berättelsen, och inser att jag långt tidigare är påverkad av Thoreaus tankar. Många har inspirerats av hans tankar och sedan fört dem vidare.  Bland annat Mahatma Gandhi, Martin Luther King, Leo Tolstoj och Tomas Tranströmer. Att leva enkelt och anspråkslöst och ändå finna glädje i det som sker, att varje dag se de små under som ligger som pärlband runtomkring dig, att inte sträva efter mycket utan finna glädjen i det lilla. Att vara en fundersam iakttagare och ta vara på livet och leva varje stund betyder inte att du måste arbeta för att fylla ditt liv med saker och ting. Fundera över om verkligen det är mödan värt att ständigt arbeta för nya rikedomar.
Thoreaus tankar är märkligt levande efter mer än etthundrafemtio år. De går inte att sammanfatta på några få rader. Läs boken och funder över dina egna val i livet.


Monika

Walden hos Adlibris/Bokus/CDON

lördag 7 januari 2017

Droppar i folkhavet av Maria Sandel


Jag har läst Droppar i folkhavet av Maria Sandel. Den utkom redan 1924 och författaren är en av de första kvinnliga arbetarförfattarna i Sverige. Sandel var född 1870 i Stockholm och avled, endast 56 år, 1927. Hon skildrar sin egen vardagsmiljö med realistiska interiörer från kvinnliga arbetares liv och hem.

Droppar i folkhavet handlar om den unga arbeterskan Gerda Spant som blir sviken och lurad av en man och gravid står utan varken kläder eller hem.  Hon söker sig som inackorderad hos den äldre kvinnan fru Hägg, som också har en alkoholiserad son, som är sjuk i tuberkulos. Tillsammans bildar de tre en udda familj som strävar efter att ändå hitta ett drägligt liv.

Jag har inte tidigare läst några böcker av Maria Sandel, men hennes Droppar i folkhavet blev en positiv överraskning. Sandel beskriver livet och miljöerna, bland fattiga människor i Stockholms tidiga 1920-tal, på ett målande och hjärtknipande sätt. En tid som ligger knappt hundra år tillbaka, men för oss nutidssvenskar är mycket främmande. Många har säkert sett den mycket välgjorda serien Fröken Frimans krig, som tidsmässigt utspelar sig i ungefär samma tidsålder som Sandels bok, men kvinnorna runt kooperativet Svenska Hem befinner sig i en samhällsklass som är långt ifrån den fattigdom som beskrivs i Droppar i folkhavet. I Maria Sandels text kliver de fattigaste kvinnorna fram och berättar sin historia, som mitt i eländet innehåller förvånansvärt mycket solidaritet. Det här tidsdokumentet är väl värt att läsas.


Monika

Droppar i folkhavet hos Adlibris/Bokus/CDON