En bok om fantasins kraft tycker jag låter lockande. Så beskrivs Blåst av Eva-Marie Liffner. Jag ställde mig givetvis i kö på biblioteket. Romanen är
Eva-Marie Liffners femte roman. Hon har tidigare utkommit med bl. a. Lacrimosa
som var nominerad till Augustpriset och Nordiska rådets litteraturpris 2011.
Blåst rör sig magiskt mellan vidsträckta hedar och syskonen Brontës
uppväxt i prästgården på den engelska landsbygden, första världskrigets
skyttegravar och J R R Tolkiens Oxfordkvarter i tidigt 1900-tal. Ur
prästfamiljens tuberkulos och ur ”Det stora krigets” aska föds sagorna och
fantasin. Döden och det svarta är ständigt närvarande.
Det här är en annorlunda och fantasiskapande berättelse. En historia
som likt en vindlande saga rör sig mellan verklighet och sagans vidunderliga
värld. Språket och den historiska kunskapen är stark hos Eva-Marie Liffner, men
jag har emellanåt svårt att hänga med i alla glidningar mellan olika historiska
händelser och tidsåldrar. Vem är berättaren? Ibland är det den unge
bilmekanikerna Ned Shaw som med gott mod (liksom de flesta som deltog i kriget)
ger sig ut i ”Det stora kriget” för att heroiskt vinna en snabb seger till sitt
fosterland, men som mals ned av skyttegravarnas nattsvarta smutsdimma och
meningslösa dödande. En skadad spillra som återvänder, eller vem är det som
egentligen återvänder? Är det Tolkien som bär skyttegravens frukt in i Sagan om
ringen. Önskan om att besegra ondskan och återigen se det vackra spira.
Emellanåt uppstår andra berättare, syskonen Brontë och Margaret, en nutida kvinna som
söker i det förgångna. För den läsare som vill låta sig lockas in på snåriga
och svårgångna litterära stigar är den här boken helt perfekt.
Monika
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar