Lyckebo, Jul på Lyckebo och Vår på Lyckebo

Lyckebo, Jul på Lyckebo och Vår på Lyckebo

onsdag 28 juni 2017

SOM MAN BÄDDAR FÅR MAN LIGGA sa hon och steg upp av Inka Persson


Jag har tidigare läst NÅGONSTANS BLOMMAR ASFALTEN sa hon och packade ryggsäcken, första delen i VIOLATRILOGIN. Min kära poesivän och författare Inka Persson har nu utkommit med SOM MAN BÄDDAR FÅR MAN LIGGA sa hon och steg upp, andra delen i trilogin. Jag köpte andra delen när Inka hade ett trevligt boksläpp på Morfars Kvarn vid Krokån i Knäred.  En underbar mötesplats som drivs av entusiasterna Lisbeth och Roland Davidsson. En plats som är väl värd ett besök, även utan boksläpp.

Serien handlar om femtiofemåriga Viola, som längtar efter kärlek och närhet. Hon arbetar som parkarbetare, ett arbete hon trivs med, förutom ”gubbarna” som ständigt kommer med sexistiska skämt. I andra delen av trilogin får läsaren följa en besviken Viola, som känner sig väldigt lurad och sviken av Marek, den polske mannen som hon träffade i första boken. Kärleken blommade, men det visade sig att Marek hade dolda hemligheter. Grannflickan Kina och hennes lillasyster Gisela hälsar på i Violas lilla hus, och det uppstår en förtrolighet mellan de yngre flickorna och den äldre Viola. Men Viola längtar återigen ut, och snart är hon iväg på en ny resa.

Boken är lättläst och stundtals ganska spännande. Som läsare känner jag mycket för Viola, som är en sympatisk kvinna, full av liv och glädje, men som ändå inte lyckas finna den kärlek hon så gärna vill ha. Jag ser framemot att få läsa den sista delen i serien.

Monika

SOM MAN BÄDDAR FÅR MAN LIGGA  sa hon och steg upp  Adlibris/Bokus



lördag 17 juni 2017

Hundra dagar kvar av Annika Bengtsson


Jag och min författarkollega Annika Bengtsson har under hösten och våren anordnat regelbundna författarmöten i Halmstad, för Hallands författarsällskap. En tisdagseftermiddag i månaden har vi lokala författare träffats på kafé och pratat om allt som känns viktigt för oss, både i stort och smått.
På sista mötet köpte jag Annika Bengtssons senaste roman Hundra dagar kvar. Det här är hennes åttonde roman och jag har läst alla. Det är alltid spännande att läsa en författarkollegas senaste.

Hundra dagar kvar utspelar sig på 70-talet. Året är 1976 och socialdemokraterna har nyligen förlorat valet. Den unga kvinnan Eva börjar arbeta på en livsmedelsfabrik i Laholm. Hon har mer eller mindre flytt från ett förhållande, där hon hoppats på giftermål och barn, men istället upptäckt att pojkvännen säljer narkotika. På fabriken möter hon den några år yngre Malin, som i hemlighet vet att hon bara har hundra dagar kvar att leva. På fabriken möter hon också den något äldre Greta och en lång rad andra karaktärer som arbetar på fabriken. Spriten flödar under arbetstid och många män kommer med sexistiska skämt och en klapp eller ett nyp i rumpan är vardagsmat.

Jag dras snabbt in i Annikas text. Den känns levande och jag som är född på 50-talet känner genast igen mig i miljöer och ting. Det är länge sedan, men ändå nära, och sitter starkt i minnet. Berättandet om livet på fabriken får mig att tänka på arbetarförfattare. Annika har under många år arbetat på Hallandsposten, men har också ett förflutet inom livsmedelsindustri. Hon är en god iakttagare och har lagt både miljöer och händelser i minnets arkiv och plockar lätt upp ett skildrande av arbetarnas många gånger slitsamma tillvaro. Den här romanen tillhör absolut en av Annikas bästa. Jag hoppas hon fortsätter på den banan.


Monika

Hundra dagar kvar hos Adlibris/Bokus

lördag 10 juni 2017

Den första stenen av Carsten Jensen


En av mina favoritromaner är Vi de drunknade av den danske författaren Carsten Jensen. Jag blev till och med så fascinerad av Ærö och den lilla staden Marstal att jag gjorde en resa dit i höstas. Nu har jag också läst hans senaste roman Den första stenen.

I romanen får jag som läsare följa en pluton danska soldater under Afghanistankriget (det där kriget som faktiskt fortfarande pågår och aldrig verka ta slut). Det är unga människor som kastas in i en krigsvärld där fienden är dold bakom försåtliga minor och krypskyttar. De försöker skapa en dialog med befolkningen, men förstår inte landets kultur och klarar inte av att läsa människors signaler. En av soldaterna kallas för bipersonen, han filmar hela tiden. Han vill göra någon slags minnesfilm över livet i danskarnas camp. Hannah är den enda kvinnan. Flera har sökt sig till tjänstgöringen för att få mer spänning i sitt liv. Som att spela animerade dataspel, men på riktigt. Det ganska enahanda livet i förläggningen förändras totalt när en av danskarna gör myteri.  
Carsten Jensen har besökt Afghanistan under många år. Han har sett krigsherrar komma och gå och har stor kännedom om utvecklingen i landet. I en intervju i Babel på SVT säger han att han inte vet om han vågar resa dit mer. Det har blivit alltmer osäkert att besöka landet. Han berättar också att han till en början var positivt inställd till kriget, men att han alltmer som tiden gått blivit motståndare.

Det här är en fiction-historia, som förmodligen ligger ganska nära verkligheten. En fruktansvärt grym verklighet, som är omskakande att läsa. Trots den stora textmassan (652 sidor) blir det aldrig en tråkig läsning. Det är en spännande historia som berättas, och det blir ett naturligt driv i läsandet. Carsten Jensen lyckas skildra både danskarnas vilsenhet i en kultur de inte förstår, och det svåra livet hos de bönder som trots allt försöker odla och leva ett försök till normalt liv mitt i en osäker krigszon. När jag läser börjar jag förstå varför det är en omöjlighet att bringa någon slags demokratisk ordning i detta hårt krigsdrabbade land. Jag är full av beundran för författarens försök att förstå, och att i text ge en slags förklaring till oss som lever i västvärldens trygghet. Carsten Jensen skriver vackert, ibland nästan poetiskt. Det finns ett stort hjärta dolt i hans text.


Monika

Den första stenen hos Adlibris/Bokus

lördag 3 juni 2017

HAUGE - en resa till Hardangerfjorden


En av mina poetiska favoriter är den norske ordmästaren Olav H. Hauge (1908 – 1994). Diktaren, läsaren och filosofen levde hela sitt liv i Ulvik, en liten ort längst in i den vidunderliga Hardangerfjorden. Innesluten av de branta bergen som stupar ner i fjordens mörkblå dunkel. Poeten var äppelodlare på gården Rossvol. En gård högt belägen på sluttningarna, omringad av äppelträd. Sedan jag, för mer än tjugo år sedan, hörde talas om denne ödmjuke och jordnära poet har jag närt en önskan om att få göra ett besök i Ulvik, och nu har det äntligen blivit av. En önskeresa, en önskedröm som äntligen gått i uppfyllelse. Kanske var det hans dikt Det är den drömmen vi bär på, som jag försiktigt bar in i min egen dröm.

Haugecenter i Ulvik

Önskeresan gjordes enkelt genom en flygresa till Bergen. Inte miljövänligt, men snabbt och billigt. I ena stunden sitter jag på tåget mot Kastrup och i nästa har jag landat på Flesland, Bergens flygplats. Med hyrbil rullade jag sedan in i min efterlängtade dröm. Nästan femton förunderligt, vackra mil. Snön smälter på Hardangervidda och forsar i mängder av spontana vattenfall. De smala och krokiga vägarna ger mig nästan hjärtklappning.

Rossvol Olav. H. Hauges gård i Ulvik
Ulvik är en turistmagnet, inte så mycket för ortens store poet, mest för den undersköna naturen. Mycket snö på vintern och varmt på sommaren. Fyra stora hotell på liten ort. Jag har bokat rum med fönster mot fjorden.
Mitt i den lilla byn ligger Haugecenter. En hyllning till poeten och hans liv. Ett vackert stenhus som speglar sig i fjordvatten. Denna eftermiddag är det bara jag och mitt ressällskap som vandrar runt bland poesi, filosofiska tankar och äppelodlarens vardagsslit. 1924 – 1994 skrev Hauge dagbok. Sista anteckningarna gjordes bara några dagar före hans död. Här blandas vardagens bekymmer med drömmar och poesi. Hauge var en läsare. Han arbetade, han läste och han skrev. Hela dagboken, nästan 4 000 sidor, utkom på norska 2007. På svenska finns utgivet valda delar från denna enorma textmanifestation. Det är som att tjuvkika in i poetens tankevärld.
Hauge var länge en enstöring. Skygg och tillbakadragen. På äldre dagar blev han uppmärksammad för sin poesi. Beundrad, men fortsatt återhållsam i sitt umgänge med andra människor. I dagboken skriver han om en brevväxling med textilkonstnärinnan Bodil Cappelen. 1975 flyttar hon in på gården och 1978 gifter de sig. Då var Hauge sjuttio år. Den gamle enstöringen är till slut besegrad. Han ångrar sig inte.

Ulvik - omgivet av höga berg
På en svindlande smal väg vandrar jag upp till gården Rossvol. Det är inte långt, men brant. Det kräver starka ben. Vilken tur att jag inte bara är en drömmare utan också en vandrare! Hauges Rossvol är ett litet rött trähus som balanserar på branten. Det står där precis som jag sett i mina drömbilder med äppelodlingarna i rad efter rad.

Norges nationaldag - Ulvik

Innan vi lämnar Hauges Ulvik är vi med och firar Norges nationaldag. Hela byn är klädd i flaggor. Det uppstår en alldeles speciell känsla och till och med jag, som den svensk jag är, blir berörd. Det finns inget fientligt i firandet, bara glädje.

Bergen - med vidunderlig utsikt
Sista dagen passar vi på att göra ett besök i Bergen. En vacker stad med en spännande historia.


Monika