Nu har jag läst sista delen i Elena Ferrantes formidabla svit av böcker
om de två väninnorna Lila Cerullo och Elena Greco och deras liv i Neapels
fattiga kvarter från 1940-talet och in i 2000-talet. Jag reserverade tidigt Det förlorade barnet, och stod först i kön på mitt bibliotek för att få läsa den
efterlängtade boken.
I Det förlorade barnet är det snart 1980-tal och Elena har utkommit med
flera romaner, som rönt stort intresse och fått fina recensioner. Hennes äktenskap
med Pietro är på väg mot sitt slut och hon lever tillsammans med sin ungdoms
kärlek Nino. Hon flyttar tillbaka till Neapel med sina båda döttrar. Samtidigt
har Lila blivit en framgångsrik företagare inom databranschen, men bor ändå
kvar i de gamla barndomskvarteren. Återigen dras de båda väninnorna till
varandra.
Trots att det gått en längre tid sedan jag läste tredje delen är jag
snabbt inne i berättelsen. Pseudonymen Elena Ferrante har en suverän förmåga
att måla upp bilden av kvinnornas och alla de andra karaktärernas liv.
Emellanåt känns det som att jag själv är en del av det som händer. Dessutom
lurar hela tiden känslan av att jag måste snabbt fortsätta att läsa för att få
veta hur den här historian slutar. I texten och mellan väninnorna finns dolda
hemligheter, vetskap som borde sägas men inte sägs. Återigen slås jag av detta
brutala klassamhälle och svårigheten att lämna det som man en gång föds in i.
De här böckerna handlar både om bristande jämlikhet och om kvinnans problem i
ett patriarkalt dominerat samhälle. När jag läser sista raden känns det tomt,
som alltid när jag läst en väldigt bra bok. Men det känns också vemodigt. Det
är något med livets gång och ålderdomens ofrånkomlighet som vibrerar i slutet.
Monika
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar